Smutsig,
illaluktande,
ja, rent ut sagt småäcklig,
men såååå kär
HALAREN
och allt du behöver veta om den
Det har hört sägas på stan, och det är ingen myt, att "dom där i gröna halarna, vem är dom egentligen...?" Men vi som vet bättre, vet ju att den grönaste, skönaste, mest fräcka och mest synliga halaren är ett tecken på att någon av Kemistklubbens medlemmar skall/är på väg/är/har varit på FEST! Till skillnad från andra föreningar använder KK sina halare mera sparsamt på egna fester, men halaren åker alltid fram, när det gäller att skilja sig från mängden och visa varifrån man kommer (vilket inte alla gånger är helt praktiskt).
Äldre medlemmar i klubben brukar bli lyriska, när det blir tal om halaren. Redan som gulnäbb får man ett speciellt förhållande till halaren, i.o.m. att alla färgar sina halare själv. Tidigare trycktes eller tecknades på fri hand Axel eller Stina på ryggen, men nuförtiden så trycks halarna färdigt. Det finns många goda historier, råd och tips om hur det egentligen skall gå till, när man färgar sin halare, men ännu är inte det ultimata receptet funnet. För att lite hjälp vilsna gulnäbbar på vägen, såååå... här är några små tips:
Bra att ha
- Två påsar Dylon Tropical Green till en halare, tre påsar till två halare kan vara en bra början
- mammas tvättmaskin, eller helst någon annan mammas tvättmaskin
- om inte tvättmaskin finns tillhands, använd någon annan sorts reaktor (kastrull, plastbalja...)
- (salt 1dl - 2kg) står på förpackningen om det behövs salt
- gott sällskap och lite nerver
- Bra att göra
- mental förberedning
- riskbedömning, var och en ansvarar själv för vad som händer med eventuell apparatur och övriga tillbehör
- färgpulver och salt appliceras tillsammans med halaren. H2O bör även ingå. Hur länge och hur mycket salt som behövs finns det lika många svar på, som det finns gröna halare.
- då färgen på halaren är grön sköljs halaren och allt som använts vid färgningen många gånger om.
- halaren hängs på tork
- beskåda underverket
Efter det sista momentet är halaren så ren som den aldrig mera igen kommer att vara. Så det lönar sig att sniffa lite extra på tvättpulverdoften och memorera den. Att tvätta sin halare efter detta är ett grovt brott mot halartraditionerna. Enda undantaget är om man själv befinner sig i den.
Men annars så är det bara att sätta igång och göra sig hemmastadd i halaren, vilket inte borde vara så svårt. Med tiden infinner sig patinan, odören (senast efter första tomtejakten) och festfeelisen varje gång man drar halaren på sig. Valuta av olika slag brukar spenderats, för att förgylla, och fräscha upp åtminstone en fläck på halaren, populärast är tygmärken från olika föreningar. Vilka märken man har närmast hjärtat brukar folk vara noga med. Sitt eget namn brukar man också ståltsera med någonstans upptill på halaren.
En annan halarsed är att byta delar av halaren med motsvarande delar från någon annans halare (som har annan färg förståss). Ett hett tips är att så snabbt som möjligt byta ut halarbenen mot buntar av lite mindre känslig färg och gärna glansigt material, medan ens egna halarbuntar ännu ser gröna ut.
Kort historik
Förr i tiden, på den gamla goda tiden, så fanns det faktiskt inga halare, utan labbrocken användes på alla tillställningar, där det var önskvärt att skilja sig ur mängden. Labbrocken (och industrihjälm) användes både på fester och till och med i mera officiella sammanhang, som t.ex. exkursioner. Det var först i början av 80-talet, som Kemistklubbens halare gjorde sitt intåg för att i mitten av 80-talet vara representationsdräkt nummer ett. Den ljusgröna färgen valdes direkt från början, så att det inte fanns någon annan förening som hade likadan, vilket ännu idag borde stämma, åtminstone i teknologsammanhang.